Grå är hoppets färg

Grå är hoppets färg en bok skriven av Irina Ratusjinskaja läste jag för många år sedan. Ikväll har jag funderat över livets gråskalor, erfarenheter som lär oss att allt inte är svart eller vitt... Lång historia, känns under stundom ganska flummig, goglade på ämnet och fann följande artikel som jag vill dela med eventuella läsare. Återkommer med egna reflektioner angånende livets gråskalor...

Älska din fiende - det kommer att göra honom galen ?

I Vellinge strax utanför Malmö sa kommunledningen för ett tag sedan nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Opinionsmöten i kommunen drev nejet. Boenden för ensamkommande flyktingbarn skulle ställa till oro och höja skatten, menade många. En hel del Vellingebor arbetar i Malmö. En morgon när busspendlarna från Vellinge klev av i Malmö möttes de av demonstrationsplakat och kaffedoft. De bjöds på kaffe och bullar och på plakaten kunde de läsa: "I Malmö är alla välkomna, även ensamkommande Vellingebor." I en blogg beskrivs den här mörka morgonen med kaffedoft i Malmö. En del bussresenärer tittade i marken och gick förbi kaffeborden. Många stannade. Och alla kommentarer till bloggen är glada, överraskade, uppmuntrande. Det är i en av de kommentarerna som det står: Älska din fiende - det kommer att göra honom galen ? Kanske är fiende ett starkt ord i sammanhanget. Eller också är det nödvändigt.

Poängen är i alla fall tydlig: Det finns en styrka i den oväntade vänligheten. Det finns en kraft i den maktlöshetens demonstration som både visar på och vädjar till de goda krafterna hos människor. Människor utan formell makt kan påverka tillståndet i världen. Inte betydde morgonkaffet i Malmö allt för att förändra beslutet i Vellinge. Men det bidrog till eftertanke för morgonpendlarna. Och det uppmuntrade oss som hört talas om det. Det var en pusselbit i det ständigt pågående projektet att göra världen till en god och solidarisk plats att leva på.

För 20 år sedan läste jag boken Grå är hoppets färg av den ryska poeten Irina Ratusjinskaja. Hon var dömd till fångläger och förvisning för sina dikter som ansågs kritiska mot sovjetstaten. Hon och hennes medfångar utsattes för omänsklig och nedbrytande behandling, men deras gemenskap gav dem styrka. De bevarade och värnade sin förmåga till skratt, livlust och medmänsklighet mitt i förnedringen. Det störde dem som hade makten över dem. Men makten kunde inte ta av dem deras mänskliga värdighet, trots de grå fångdräkterna. Bevara din livslust och din värdighet - det kommer att göra din förtryckare galen? Det finns en styrka i den oväntade glädjen. Det finns en växtkraft i den stillsamma värdigheten. Förnedrade fångar kan bidra till att förändra tillvaron. Inte betydde skratten i fånglägret så mycket för att bringa sovjetstaten på fall. De var bara några av många pusselbitar i det stora arbetet för rättvisa och värdighet i världen. Och samtidigt: de där skratten - mot allt föruft! - och den solidariska omtanke om varandra som lägerfångarna upprätthöll, de betydde precis allt i det stora arbetet för rättvisa och värdighet i världen.

För mitt i det totala förtrycket och förnedringen, och trots att de inte hade några som helst skäl att vara optimister, bevarade de sin mänskliga värdighet och stod emot maktens möjligheter till total kontroll. Så sådde de ett hoppets frö - ett frö som förebådade sovjetsystemets fall och som ger oss alla hopp och inspiration om att förtryck och orättvisor inte varar för evigt.

En busshållplats i Malmö. Ett sovjetiskt fångläger. Så olika. Så viktiga. Precis som alla platser är viktiga, kanske rentav avgörande. Ett barn föds i ett stall i jul. Det är ett fattigt och värnlöst barn. Detta barn kommer att i varje situation bevara sin egen och värna andras värdighet. Det kommer att hånas - och bevara sin själ. Det kommer att dödas - och uppstå. Det säger till oss att det enda som är värt att ge, det är att ge liv. Och varje uns av liv vi ger det betyder - allt.
Lisa Tegby
präst i Umeå
Publicerad: 27 december 2009 kl 21.53

Pridefestival, getingar och fobier

Det finns en geting i mitt hem. Jag är panikslagen, håren har rest sig på mina armar och jag är alldeles knottrig. Getingen har gömt sig någonstans, jag måste hitta den och den måste dö! Jag kan inte gå och lägga mig förrän detta har skett. Skräckslagen smyger jag runt med min doftspray i högsta hugg och letar... (Måste köpa radar i morgon!)

Det är Pridefestival i stan och jag har sett reportage från paraden på TV. Mona Salin uttalade sig om hatbrott och om våra nya bra lagar men att många fortfarande lider av hatbrotten och att det finns mycket att göra.

Jag tänkte på alla oss som inte hatar homo och bisexuella, som inte begår brott mot dem, men som har frågor. Alla vi som funderar över frågor kring och ifrågsätter rätten till äktenskap, rätten att få vigas i en kyrka, rätten att få barn osv... Vi kallas ofta för homofober!

När jag slår upp fobi i ordlistan får jag veta att en fobi är en irrationell, ihållande rädsla för särskilda situationer, objekt, aktiviteter, eller personer.

Jag är inte rädd för personer med annan sexuell läggning än mig. Jag springer inte runt och skriker och sprayar dem med doftspray eller radar om de kommer i min närhet. Jag vill dem inget ont och jag vill definitivt inte att de ska dö. Faktum är att jag har mycket goda vänner som är homo och bisexuella. Jag har dock många frågor och funderingar kring detta.

Men mot getingen är jag redo att begå hatbrott. Jag är livrädd för den. Det, är irrationellt! Getingen är liten och ganska ofarlig, jag kan med lätthet döda den, om jag bara vågar komma nära, jag vill att den ska dö.

Jag har helt klart geingfobi och är därmed en getingfob. Jag är däremot absolut inte någon homofob!

Våra ungdomar - vårt framtidshopp

Jag är rörd, glad och uppmuntrad, min tro och mitt hopp inför framtiden har fått sig ett rejält uppsving den senaste veckan. Jag har haft förmånen att bevista två skolavslutningar, en grundskoleavslutning och ett studentutspring.

Media målar ofta en mörk bild av framtiden, inte sällan delges vi berättelser om ökat våld, kriminalitet och upplopp, ungdomars brist på ansvar och uppfostran. Det finns en annan verklighet som ger hopp om en ljus framtid.

Vi stod på skolgården, barn, ungdomar och vuxna från världens alla hörn. På scenen stod våra underbara elever och sjöng de svenska sommarsångerna. Så till sist stod hon där mitt på scenen, med sina rötter i ett afrikanskt land, stolt, vacker och skönsjungande. Tonerna av Ted Gärdestads ”sol, vind och vatten” klingade ut över bygden. ”Det finns tid till försoning innan dagen är förbi För jag tror, jag tror på friheten jag lever i…”

Det är en bild jag bär med mig in i framtiden. Många av våra ungdomar har kommit hit till Sverige tillsammans med sina familjer för att skapa en framtid i frihet. Låt oss vara med och tillsammans med dem skapa en framtid som andas försoning, tro och hopp om frihet.

Sverige är ett mångkulturellt land, och denna skolavslutning representerade för mig ett nytt Sverige, framtidens Sverige med medborgare vars rötter sträcker sig till jordens alla hörn. Ett Sverige som just därför är rikt och har fantastiska möjligheter inför framtiden. Ett Sverige som fått förmånen att dela sina sångskatter, sin historia och sin framtid med resten av världen på ett unikt sätt.

Dessa glada, pigga och intelligenta ungdomar ger mig hopp och framtidstro. Tar vi emot dem med värme och kärlek, fostrar och uppmuntrar, visar dem vår tillit och tro på att de förmår, då kommer det att gå bra för Sverige.

Samma känsla fick jag på skolgården där jag tog emot min egen student. Då var givetvis känslorna blandade med den egna stoltheten och glädjen över dottern som nått sitt mål och nu fick bära den vita mössan.

Den framtid dessa ungdomar går till mötes är tuff med arbetslöshet för en del, studier och hårt arbete för andra. Jag är inte orolig, för jag vet vilka kvalitéer de besitter och jag vet att de kommer att klara det.

I veckan mötte jag några före detta elever. En berättade att han efter studenten jobbat ett år på Mc Donald’s och nu sökt in på universitetet för att läsa stadskunskap och historia. En annan läser till läkare och ytterligare en elevs pappa berättade stolt att sonen under året läst upp sina gymnasiebetyg och sökt in på tandläkarhögskolan.

Om, betygen från grundskolan inte är så lysande, studenten innebär ett samlat betyg som kräver ytterligare studier innan universitetets portar öppnar sig, tonårsäventyr, omogna impulshandlingar och skoltrötthet ser ut att sätta käppar i hjulet för våra ungdomar så är de med facit i hand oftast bara en liten parentes i deras liv.

Min snart 85 –årige far brukar säga; ”ungdomen var inte alls bättre förr, de betedde sig ibland på den tidens värsta tänkbara sätt, tiderna har förändrats, språket har förändrats och det finns en större komplexitet i samhället för vår tids ungdomar att bemöta och hantera, men ungdomen är densamma”.

Låt mig till sist få uppmana och utmana alla vuxna: Visa tilltro till de ungdomar du möter, våga ge dem ansvar, ÄLSKA dem och ge dem det stöd och den uppmuntran de behöver. Var med och skapa goda förutsättningar för dessa ungdomar och du skapar goda förutsättningar för din egen ålderdom.

Sveriges ungdomar är över lag fantastiska, roliga, begåvade och alldeles, alldeles UNDERBARA.

Kommentarer

Sexåringar är underbara! Andra barn också!

Här är några av veckans kommentarer från dessa ljuvliga barn...

"Fröken, ska du vara så där grå uppe i huvet?"
"Fröken, när ska din bebis komma?"

(Visst blir man glad? :-))

"Fröken, fröken, jag såg en fågel bajsa!"
"Fröken, du är bästaste fröken för du är så skön att krama!"
"Fröken, hur hög kan snön bli?"

Åh vad jag älskar dessa ungar! Så ärliga, så rakt på, inga skrupler där inte :-)

Yeba

Är förundrad över att något så banalt som melodifestivalen kunde få mina tankar i spinn!

Lagom trött efter en lång arbetsdag satte jag mig i soffan med några goda ostar för att slötitta en stund på TV innan läggdags. Som så ofta fanns det, trots alla kanaler, inget som fångade mitt intresse. Det fick bli melodifestivalen. Och plötsligt, där stod han, Getty Domein från Kongo, och sjöng låten Yeba på Lingalla.
Det var väl ingen hit i melodifestivalsammanhang, den gick heller inte vidare, men i min värd så var och är det en hit. Tack Getty för att du hade modet att ställa upp! Tack alla ni som bidrog till att han kunde vara med!

I vårt mångkulturella Sverige, i det mångkulturella Europa hade och har han en för mig självklar plats.
För mig blev han en symbol för alla de underbara svenskar, med rötter i många länder, som jag träffar varje dag. För mig representerade hans något annorlunda dans och de afrikanska rytmerna ett Sverige som idag är ett faktum. Ett Sverige med innevånare och medborgare från världens alla hörn. Lingallan blev en symbol för den mångfald av språk som talas och sjungs här.

Varje vecka har jag förmånen att få umgås med människor från mer än 30 länder. Många är idag svenska medborgare. En del är födda här, andra har erövrat det svenska medborgarskapet efter många svåra upplevelser och hårt arbete, några har just kommit hit i hopp om en bättre framtid och andra är här på grund av arbete eller studier.

Getty fick i kväll påminna om mig om det fantastiska liv jag får leva mitt i en internationell smältdegel på en gammal historisk svensk ort och förort till vår huvudstad.

Tack igen Getty och hoppas att du nästa år får sällskap av fler gelikar!

Bak och minnen

Jag har bakat semlor ikväll, eller rättare sagt bullarna till dem.

Där vid ugnen mindes jag en tidig morgon för många år sedan. Jag hade jobbat natt på ett härbärge för bostadslösa. Under vargtimmarna hade jag roat mig med att baka semlor till frukosten. Då en av våra gäster kom för att äta och fick se semlorna började hon gråta. Då jag undrade vad som var fel berättade hon för mig att det var första gången i hennes liv som någon bakat semlor till henne. Hon hade aldrig ätit en hembakad semla förut. Hon berättade vidare att hon aldrig fått några julklappar eller firat sin födelsedag som barn. Det var en händelse som tog tag i mitt hjärta, ett minne som jag burit med mig under åren och som kvällens bak påminde mig om.

Jag minns att jag tänkte på mina små därhemma som sov tryggt i sina sängar. Två små flickor som blev firade med saft och tårta på sängen varje födelsedag, som fått paket i överflöd både då och till jul. Två flickor som ätit många hembakta semlor. Det blev en tankeställare för mig. Det som för mig och mina flickor var och är en självklarhet var för min vän där på härbärget en helt unik och fantastisk händelse.

Kan det vara möjligt?

Jag har startat en blogg! Det känns overkligt och underligt! Kan det vara möjligt? Har burit på tanken ett bra tag, men slagit bort den. Men nu är den ett faktum.

Jag ser livet som en resa, en forskningsexpedition. Resan för oss genom ljus och mörker, en vandring som ibland för oss upp på bergets topp och ibland ner i den djupaste dal. Under resans gång gör vi erfarenheter som förhoppningsvis lär oss en del om oss själva och våra medmänniskor. Här på bloggen vill jag dela med mig av mina reseminnen, reflektera och ställa frågor.

Min resa har varat i 51 år och 9 dagar. De platser jag besökt och de människor jag mött har varit med och format mig till den jag är idag. Min förhoppning är att jag ska kunna tillföra din resa något som blir värt att minnas. Kanske vandrar vi tillsammans ett tag, här på bloggen eller i verkliga livet.

Ja då var det gjort, det första inlägget är skrivet och jag är en erfarenhet rikare.

Go´natt...