Grå är hoppets färg

Grå är hoppets färg en bok skriven av Irina Ratusjinskaja läste jag för många år sedan. Ikväll har jag funderat över livets gråskalor, erfarenheter som lär oss att allt inte är svart eller vitt... Lång historia, känns under stundom ganska flummig, goglade på ämnet och fann följande artikel som jag vill dela med eventuella läsare. Återkommer med egna reflektioner angånende livets gråskalor...

Älska din fiende - det kommer att göra honom galen ?

I Vellinge strax utanför Malmö sa kommunledningen för ett tag sedan nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Opinionsmöten i kommunen drev nejet. Boenden för ensamkommande flyktingbarn skulle ställa till oro och höja skatten, menade många. En hel del Vellingebor arbetar i Malmö. En morgon när busspendlarna från Vellinge klev av i Malmö möttes de av demonstrationsplakat och kaffedoft. De bjöds på kaffe och bullar och på plakaten kunde de läsa: "I Malmö är alla välkomna, även ensamkommande Vellingebor." I en blogg beskrivs den här mörka morgonen med kaffedoft i Malmö. En del bussresenärer tittade i marken och gick förbi kaffeborden. Många stannade. Och alla kommentarer till bloggen är glada, överraskade, uppmuntrande. Det är i en av de kommentarerna som det står: Älska din fiende - det kommer att göra honom galen ? Kanske är fiende ett starkt ord i sammanhanget. Eller också är det nödvändigt.

Poängen är i alla fall tydlig: Det finns en styrka i den oväntade vänligheten. Det finns en kraft i den maktlöshetens demonstration som både visar på och vädjar till de goda krafterna hos människor. Människor utan formell makt kan påverka tillståndet i världen. Inte betydde morgonkaffet i Malmö allt för att förändra beslutet i Vellinge. Men det bidrog till eftertanke för morgonpendlarna. Och det uppmuntrade oss som hört talas om det. Det var en pusselbit i det ständigt pågående projektet att göra världen till en god och solidarisk plats att leva på.

För 20 år sedan läste jag boken Grå är hoppets färg av den ryska poeten Irina Ratusjinskaja. Hon var dömd till fångläger och förvisning för sina dikter som ansågs kritiska mot sovjetstaten. Hon och hennes medfångar utsattes för omänsklig och nedbrytande behandling, men deras gemenskap gav dem styrka. De bevarade och värnade sin förmåga till skratt, livlust och medmänsklighet mitt i förnedringen. Det störde dem som hade makten över dem. Men makten kunde inte ta av dem deras mänskliga värdighet, trots de grå fångdräkterna. Bevara din livslust och din värdighet - det kommer att göra din förtryckare galen? Det finns en styrka i den oväntade glädjen. Det finns en växtkraft i den stillsamma värdigheten. Förnedrade fångar kan bidra till att förändra tillvaron. Inte betydde skratten i fånglägret så mycket för att bringa sovjetstaten på fall. De var bara några av många pusselbitar i det stora arbetet för rättvisa och värdighet i världen. Och samtidigt: de där skratten - mot allt föruft! - och den solidariska omtanke om varandra som lägerfångarna upprätthöll, de betydde precis allt i det stora arbetet för rättvisa och värdighet i världen.

För mitt i det totala förtrycket och förnedringen, och trots att de inte hade några som helst skäl att vara optimister, bevarade de sin mänskliga värdighet och stod emot maktens möjligheter till total kontroll. Så sådde de ett hoppets frö - ett frö som förebådade sovjetsystemets fall och som ger oss alla hopp och inspiration om att förtryck och orättvisor inte varar för evigt.

En busshållplats i Malmö. Ett sovjetiskt fångläger. Så olika. Så viktiga. Precis som alla platser är viktiga, kanske rentav avgörande. Ett barn föds i ett stall i jul. Det är ett fattigt och värnlöst barn. Detta barn kommer att i varje situation bevara sin egen och värna andras värdighet. Det kommer att hånas - och bevara sin själ. Det kommer att dödas - och uppstå. Det säger till oss att det enda som är värt att ge, det är att ge liv. Och varje uns av liv vi ger det betyder - allt.
Lisa Tegby
präst i Umeå
Publicerad: 27 december 2009 kl 21.53