Diabilder och minnen

Idag på morgonen ägnade jag en stund åt att gå igenom min fars gamla diabilder. Jag letade efter några specifika foton för att eventuellt använda dem som fram eller baksida på min bok som just nu är i vardande. Många minnen väcktes till liv och jag har under dagen inte kunnat slita mina tankar från mina föräldrar och uppväxten i Afrika.

Jag funderar över vilka spår de tidiga årens upplevelser sätter i oss människor och hur de formar oss till dem vi är. Naturligtvis är det mycket annat som också format oss och under resans gång förändras vi. Jag tänker också på de olika valmöjligheter vi har, hur vi möter det som händer och va vi tillåter att det gör med oss. Det lilla barnet har kanske inte något val men allteftersom vi växer till oss så tror jag faktiskt att vi får alltfler valmöjligheter.

Jag ser min far framför mig när han satt med sina diabilder. Jag känner kaffedoften då vi som familj var på picknick i djungeln och pappa låg utsträckt över ett antal kampingpallar medan mamma plockade fram fikabröd och hällde upp kaffet ur termosen.

Vilken uppväxt jag fick de där första åren i Afrika. Vilka härliga föräldrar jag hade. Som jag saknar dem idag och som jag saknar Afrika. Vad har jag då för val idag? Jo, jag kan tillåta mig att känna bitterhet och sorg över att jag tvingades lämna mitt älskade Afrika, att mina föräldrar inte längre är i livet, och alla de övriga förluster jag gjort i mitt liv. Eller, jag kan tillåta mig att sörja lite, men inte bli bitter, jag kan välja att tänka tacksamhetstankar över den uppväxt jag fick, längta lite till Afrika och känna tacksamhet över de rötter jag har där men att inte vara bitter över att större delen av mitt liv blev levt någon annanstans. Jag tänker på hur mitt liv är nu. Det är helt ok och bland alldeles underbart. De Afrikanska ränderna går dock aldrig riktigt ur och det är jag glad över.

Sedan vandrar tankarna vidare till teknikens framfart och hur de fina diabilderna nu är historia. Kan man ens köpa diaprojektorer längre? Jag har en massa diabilder, pappersfoton också för den delen och numera många tusen digitala varianter som ligger lagrade på USB, i dator, mobil och moln.

Tiderna förändras liksom tekniken och vi själva. Idag i en takt som vi kanske inte riktigt hinner med. Då är det skönt att sätta sig en stund och kolla igenom  några diabilder och låta tankarna vandra iväg.

Bok på gång

Äntligen! Jag har tagit ett beslut. Nu gör jag det. Det är mer än två år sedan jag satte punkt i manuset till min lilla samling berättelser. Nu går det snart iväg till förlaget. Det känns väldigt spännande och samtidigt läskigt. Det är med skräckblandad förtjusning som jag sticker ut hakan lite här där och talar om att nu händer det. Min tanke är att här berätta om processen att färdigställa boken, tankar och känslor som infinner sig under tiden. Det är längesedan jag var inne här och ännu längre sedan jag skrev. Nu måste jag komma igång. Det finns så mycket att berätta om förutom boken. Jag vill återigen göra ett försök att sätta mina tankar om livet och vardagens händelser på pränt. En sätt att dela med sig är förstås genom boken men det händer ju ständigt nya saker.
På återseende.

Trött, tröttare, tröttast!

Är trött, riktigt trött! Ja, jag ska sova snart... Men tröttheten gäller nåt annat... Jag är less på allt gnäll på skolan och alla åsikter om lärarna. Ja, jag vet, det finns dåliga lärare och det finns mycket som kan förbättras i skolan. Men de allra flesta lärare jag mött under alla mina år som mångsysslare i skolans värld har varit helt fantastiska, kompetenta och välutbildade. Framför allt har ...de kämpat för elevernas väl och ve på alla tänkbara sätt.

När jag gick i skolan var mina lärare den gamla sortens folkskolelärare.De som nu prisas. På högstadiet hade jag ämneslärare av de gamla slaget, de som kunde rabla faktakunskaper på löpande band och krävde detsamma av oss. Några av dem var riktigt bra och jag har burit med mig lärdomar från dem genom hela livet. Ett par av dem fick mig att tro att jag kunde bli något en dag, att jag dög. Men flera av dem var riktiga rötägg som inte älskade barn och tonåringar som behandlade mig och andra illa och några av oss fick men, om inte för livet, så många, många år framöver. Idag har jag tagit revansch på mina mediokra skolresultat, högskolepoängen har hunnit bli många med åren. Å andra sidan säger det inte alltid så mycket om en människas bildning och kompetens.

Akademiskt gick bra för mig till sist ändå och det kommer det att göra för många av dagens så kallade mediokra elever ockskå. Skolan va inte bättre förr! Somligt var bättre! Somligt må vara sämre nu, men mycket är så mycket bättre. Jag möter sådan glädje över lärandet hos många elever, jag får ta del av så många goda kollegors fantasiska undervisning. Slå och sparka inte på skolor, skolledningar och lärare. Lyft dem istället. Att ständigt mötas av nedslående rubriker och kommentarer från allehanda förståsigpåare kan göra vilken duktig och positiv pedagog som helst nedslagen. Over and out och god night.

PS. kl har passerat midnatt för länge sedan. Jag har just läst igenom och kommenterat mina elevers deckarhistorier. Vilken kreativitet, vilken kunskap och vilket flyt i språket. Eleverna är 9 år, de vet hur man bygger upp en deckare, de har full koll på vokaler och konsonanter och skriver hemliga meddelanden på rövarspråket. De använder sig av svåra ord som signalement, rekognosera och initiativ...

Spotify, handsfree och tapetsering

Vad kan företeelserna i rubriken ovan möjligen ha gemensamt?

Jag har förutom getingfobi som jag redan bloggat om även tapetseringsfobi. Jag tror att om jag sätter upp en tapet kommer väggarna att rasa och jag blir hemlös. Jag kan bara inte förmå mig att försöka. Därför bor jag med trasiga tapeter, detta har jag alla katter att tacka för. Så finns de här små larviga sakerna som jag bara inte kan förmå mig att göra även om det inte handlar om direkta fobier. Några exempel på sådana är att använda handsfree (det är nog jättesvårt att lära sig) och att skapa spellistor på Spotify. Jag har laddat ner spotify, både på datorn och mobilen, men sen var det stop. Jag skriver var, för ikväll har undret skett. Jag pluggade in min handsfree och jag dog inte! Det var bara att plugga in liksom och så var det klart... Varför har jag känt detta motstånd? Glatt hämtade jag Spotifyappen och sen var det bara att klura ut hur spellistorna skulle fixas, inte svårt det heller.

Mina vänner kan inte förstå, varken fobierna eller de där små sakerna jag bara vägrar. De vet att jag både byggt plank och altaner, lagt golv, murat och målat. De har sett och godkänt resultatet. Varför vågar jag då inte tapetsera. De vet att jag instalerat bredband, kabel-TV, telefoner, laddat ner program, hämtat och lagt upp bilder mm. Jag fixar att använda en iPhone. Varför då inte använda handsfree?

Ja, ja, nu är det grejat :-)

Återstår att tapetsera, tror faktiskt att det skulle kunna gå... Tänk vad lite tekniska övningar kan åstadkomma!
Återkommer angående detta...

Vad är det som gör att jag och kanske andra plötsligt bara vägrar göra eller lära sig något som egentligen inte borde vara så svårt och heller inte är det när man väl gör det? Varför denna tvärvägran att ens vilja försöka? Varifrån kommer detta underliga motstånd?

Javisstja, jag glömde ju den värsta fobin av alla, den att om jag kör bil så dör, om inte jag, någon annan och det vore ännu värre! Därför har jag ett körkort som bara gäller på vissa gator, men det tar vi en annan gång.

Skapelsens under

Jag läser för närvarande kost- och näringslära vid Umeå Universitet.
Detta som jag trodde trista men nödvändiga ämne för min utbildning till lärare i Hem- och Konsumentkunskap är betydligt intressantare och mer spännande än jag kunde föreställa mig.
Det har också fördjupat min syn på skapelsens under och min fascination över Guds uppfinningsrikedom och omsorg om oss.

Ett exempel på detta är att om vi inte tillför kroppen tillräckligt med eller som i vissa dieter i stort sätt inga kolhydrater alls finns det reservsystem som slår till och tillverkar kolhydrater. Det många inte känner till är att om dessa reservsystem inte fanns skulle vi dö. Kroppen kan alltså tillverka kolhydrater. Vår hjärna kan inte tillverka kolhydrater och utan kolhydrater dör den. Då finns det ett otroligt raffinerat system som slår på och gör så att hjärnan får tillgång till det den behöver för att överleva. Jag går här inte in på detaljer. Min poäng är att det är så fantastiskt att alltmer förstå hur detaljerad och intelligent skapelsen är.

Jag blir också förundrad över Guds vägar som vi så ofta inte förstår. Det jag ser som ett nödvändigt ont för att få behörighet i ett ämne jag vill undervisa i, visar sig bli ett vittnesbörd om Guds storhet. Det finns inte på kartan att alla dessa sinrika och komplicerade system i vår kropp skulle kunna komma till av en slump. Bakom allt detta måste det finnas en intelligent, fantasifull och kapabel skapare. Och bakom det faktum att jag genom en, som jag trodde tråkig men nödvändig utbildning, tillfördes en ny dimension i min tro på och beundran av skaparen är för mig också ett bevis på detta.

Ytterligare ett bevis på Guds storhet och för mig ett uttryck för hans gränslösa nåd är att jag klarat de första examinationsuppgifterna på denna kurs. Det jag läser är ren kemi och biologi samt en hel del mattematik, något jag inte ägnat en tanke åt under ca 35 år. Mina betyg från Gymnasiet i dessa ämnen är urusla, idag skulle jag inte vara godkänd. För mig är det ett mirakel att kunna tillgodogöra mig denna undervisning!

Under min tid i Umeå har jag även fått återknyta banden till barn och ungdomsvänner, något som för mig varit mycket betydelsefullt. Jag få också nya vänner och jag får möta en del av Sverige jag inte vet så mycket om. Under resorna till och från Umeå bjuds jag på bedårande vackra naturupplevelser.

Gud vägar är förunderliga, när vi minst anar det uppenbarar han sig för oss, och det gör han i situationer och sammanhang vi inte hade kunnat drömma om.

När kristna dömer varandra

Sist jag skrev här var i oktober 2010 och det märks. Först kom jag inte ihåg vad bloggen heter, sen kunde jag inte mitt lösenord... Nu en timmer senare är jag äntligen inne ;-)

Jag kommer att dela med mig av ett par kommentarer jag skrivit angående en blogg där Christer Åberg slår hårt och under bältet mot Marcus Birro som i tidningen Dagen i sin premiärkrönika skrivit att "Sverige behöver Gud" Det är sällan jag engagerar mig i debatter, och ägnar min energi åt att svara på denna typ av skriverier men igår kväll greps jag av helig vrede då jag läste...
Vi kristna ska inte slå på, döma och kritisera varandra!

Inger Christina Bouarné har kommenterat apg29.se
Blir sällan förundrad men nu är jag det, jag förundras över din självgodhet, vem är du att dömma huruvida Marcus Birro är frälst eller inte? Känner du honom personligen? Jag har följt Birro i många år, ända sedan han kom till tro och sett hur han växer i tron. Han är en av få skribenter och kända personer i Sverige som modigt står upp för Gud och vittnar om sin tro. För detta får han utstå mycket ...spott och spe... Han behöver våra förböner och vår uppmuntran, inte de låga slag under bältet som du tilldelar honom. På din fråga om jag är frälst! Ja, och det största och mest omvälvande jag någonsin varit med om är att få ta emot och förstå Guds nåd. Tack och lov så räcker den för både mig, Birro och dig! Jag ber Gud att han ska förlåta dig för dina hårda och dömande ord och att ditt hjärta ska få fyllas av kärlek och värme. Om vi ska vinna människor för Guds rike får vi nog fundera på hur vi uttrycker oss och om vi förmedlar Guds nåd till människor...Visa mer
Birros svordomar - apg29
www.apg29.se
Apostlagärningarna fortsätter i vår tid!..

Inger Christina Bouarné har kommenterat apg29.se
Min fråga till dig är fortfarande, vem är du att avgöra om Birro är frälst eller inte? Men vilken rätt kalla du honom för "en sådan sten..." Min fråga till dig är; -är du frälst? Handen på hjärtat, har du erfarit Guds gränslösa nåd? ÄLSKAR du de människor som är eller är ämnade att bli din syskon i herren, dvs ALLA männiksor?Om du upprikitg vill vinna människor för Gud tror jag att du behöver tänk...a om och söka Gud ärligt och innerligt och be om hans ledning i hur du ska nå dem. Gud är så mycket större än vårt förstånd och vår förmåga att förstå hans ord. Låt honom sköta sitt jobb, det är han som en dag ska döma och då kommer han att dömma både dig och mig. Jag är rädd att du blir besviken den dagen du kommer till himlen och upptäcker att du bor granne med Birro och ett gäng andra människor du förtalat. Låt oss lovsjunga Herren för att nåden räcker för både dig, mig och Birro.Visa mer
Birros svordomar - apg29
www.apg29.se
Apostlagärningarna fortsätter i vår tid!..

Grå är hoppets färg

Grå är hoppets färg en bok skriven av Irina Ratusjinskaja läste jag för många år sedan. Ikväll har jag funderat över livets gråskalor, erfarenheter som lär oss att allt inte är svart eller vitt... Lång historia, känns under stundom ganska flummig, goglade på ämnet och fann följande artikel som jag vill dela med eventuella läsare. Återkommer med egna reflektioner angånende livets gråskalor...

Älska din fiende - det kommer att göra honom galen ?

I Vellinge strax utanför Malmö sa kommunledningen för ett tag sedan nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Opinionsmöten i kommunen drev nejet. Boenden för ensamkommande flyktingbarn skulle ställa till oro och höja skatten, menade många. En hel del Vellingebor arbetar i Malmö. En morgon när busspendlarna från Vellinge klev av i Malmö möttes de av demonstrationsplakat och kaffedoft. De bjöds på kaffe och bullar och på plakaten kunde de läsa: "I Malmö är alla välkomna, även ensamkommande Vellingebor." I en blogg beskrivs den här mörka morgonen med kaffedoft i Malmö. En del bussresenärer tittade i marken och gick förbi kaffeborden. Många stannade. Och alla kommentarer till bloggen är glada, överraskade, uppmuntrande. Det är i en av de kommentarerna som det står: Älska din fiende - det kommer att göra honom galen ? Kanske är fiende ett starkt ord i sammanhanget. Eller också är det nödvändigt.

Poängen är i alla fall tydlig: Det finns en styrka i den oväntade vänligheten. Det finns en kraft i den maktlöshetens demonstration som både visar på och vädjar till de goda krafterna hos människor. Människor utan formell makt kan påverka tillståndet i världen. Inte betydde morgonkaffet i Malmö allt för att förändra beslutet i Vellinge. Men det bidrog till eftertanke för morgonpendlarna. Och det uppmuntrade oss som hört talas om det. Det var en pusselbit i det ständigt pågående projektet att göra världen till en god och solidarisk plats att leva på.

För 20 år sedan läste jag boken Grå är hoppets färg av den ryska poeten Irina Ratusjinskaja. Hon var dömd till fångläger och förvisning för sina dikter som ansågs kritiska mot sovjetstaten. Hon och hennes medfångar utsattes för omänsklig och nedbrytande behandling, men deras gemenskap gav dem styrka. De bevarade och värnade sin förmåga till skratt, livlust och medmänsklighet mitt i förnedringen. Det störde dem som hade makten över dem. Men makten kunde inte ta av dem deras mänskliga värdighet, trots de grå fångdräkterna. Bevara din livslust och din värdighet - det kommer att göra din förtryckare galen? Det finns en styrka i den oväntade glädjen. Det finns en växtkraft i den stillsamma värdigheten. Förnedrade fångar kan bidra till att förändra tillvaron. Inte betydde skratten i fånglägret så mycket för att bringa sovjetstaten på fall. De var bara några av många pusselbitar i det stora arbetet för rättvisa och värdighet i världen. Och samtidigt: de där skratten - mot allt föruft! - och den solidariska omtanke om varandra som lägerfångarna upprätthöll, de betydde precis allt i det stora arbetet för rättvisa och värdighet i världen.

För mitt i det totala förtrycket och förnedringen, och trots att de inte hade några som helst skäl att vara optimister, bevarade de sin mänskliga värdighet och stod emot maktens möjligheter till total kontroll. Så sådde de ett hoppets frö - ett frö som förebådade sovjetsystemets fall och som ger oss alla hopp och inspiration om att förtryck och orättvisor inte varar för evigt.

En busshållplats i Malmö. Ett sovjetiskt fångläger. Så olika. Så viktiga. Precis som alla platser är viktiga, kanske rentav avgörande. Ett barn föds i ett stall i jul. Det är ett fattigt och värnlöst barn. Detta barn kommer att i varje situation bevara sin egen och värna andras värdighet. Det kommer att hånas - och bevara sin själ. Det kommer att dödas - och uppstå. Det säger till oss att det enda som är värt att ge, det är att ge liv. Och varje uns av liv vi ger det betyder - allt.
Lisa Tegby
präst i Umeå
Publicerad: 27 december 2009 kl 21.53