Jag funderar över vilka spår de tidiga årens upplevelser sätter i oss människor och hur de formar oss till dem vi är. Naturligtvis är det mycket annat som också format oss och under resans gång förändras vi. Jag tänker också på de olika valmöjligheter vi har, hur vi möter det som händer och va vi tillåter att det gör med oss. Det lilla barnet har kanske inte något val men allteftersom vi växer till oss så tror jag faktiskt att vi får alltfler valmöjligheter.
Jag ser min far framför mig när han satt med sina diabilder. Jag känner kaffedoften då vi som familj var på picknick i djungeln och pappa låg utsträckt över ett antal kampingpallar medan mamma plockade fram fikabröd och hällde upp kaffet ur termosen.
Vilken uppväxt jag fick de där första åren i Afrika. Vilka härliga föräldrar jag hade. Som jag saknar dem idag och som jag saknar Afrika. Vad har jag då för val idag? Jo, jag kan tillåta mig att känna bitterhet och sorg över att jag tvingades lämna mitt älskade Afrika, att mina föräldrar inte längre är i livet, och alla de övriga förluster jag gjort i mitt liv. Eller, jag kan tillåta mig att sörja lite, men inte bli bitter, jag kan välja att tänka tacksamhetstankar över den uppväxt jag fick, längta lite till Afrika och känna tacksamhet över de rötter jag har där men att inte vara bitter över att större delen av mitt liv blev levt någon annanstans. Jag tänker på hur mitt liv är nu. Det är helt ok och bland alldeles underbart. De Afrikanska ränderna går dock aldrig riktigt ur och det är jag glad över.
Sedan vandrar tankarna vidare till teknikens framfart och hur de fina diabilderna nu är historia. Kan man ens köpa diaprojektorer längre? Jag har en massa diabilder, pappersfoton också för den delen och numera många tusen digitala varianter som ligger lagrade på USB, i dator, mobil och moln.
Tiderna förändras liksom tekniken och vi själva. Idag i en takt som vi kanske inte riktigt hinner med. Då är det skönt att sätta sig en stund och kolla igenom några diabilder och låta tankarna vandra iväg.
