Kommentarer

Sexåringar är underbara! Andra barn också!

Här är några av veckans kommentarer från dessa ljuvliga barn...

"Fröken, ska du vara så där grå uppe i huvet?"
"Fröken, när ska din bebis komma?"

(Visst blir man glad? :-))

"Fröken, fröken, jag såg en fågel bajsa!"
"Fröken, du är bästaste fröken för du är så skön att krama!"
"Fröken, hur hög kan snön bli?"

Åh vad jag älskar dessa ungar! Så ärliga, så rakt på, inga skrupler där inte :-)

Yeba

Är förundrad över att något så banalt som melodifestivalen kunde få mina tankar i spinn!

Lagom trött efter en lång arbetsdag satte jag mig i soffan med några goda ostar för att slötitta en stund på TV innan läggdags. Som så ofta fanns det, trots alla kanaler, inget som fångade mitt intresse. Det fick bli melodifestivalen. Och plötsligt, där stod han, Getty Domein från Kongo, och sjöng låten Yeba på Lingalla.
Det var väl ingen hit i melodifestivalsammanhang, den gick heller inte vidare, men i min värd så var och är det en hit. Tack Getty för att du hade modet att ställa upp! Tack alla ni som bidrog till att han kunde vara med!

I vårt mångkulturella Sverige, i det mångkulturella Europa hade och har han en för mig självklar plats.
För mig blev han en symbol för alla de underbara svenskar, med rötter i många länder, som jag träffar varje dag. För mig representerade hans något annorlunda dans och de afrikanska rytmerna ett Sverige som idag är ett faktum. Ett Sverige med innevånare och medborgare från världens alla hörn. Lingallan blev en symbol för den mångfald av språk som talas och sjungs här.

Varje vecka har jag förmånen att få umgås med människor från mer än 30 länder. Många är idag svenska medborgare. En del är födda här, andra har erövrat det svenska medborgarskapet efter många svåra upplevelser och hårt arbete, några har just kommit hit i hopp om en bättre framtid och andra är här på grund av arbete eller studier.

Getty fick i kväll påminna om mig om det fantastiska liv jag får leva mitt i en internationell smältdegel på en gammal historisk svensk ort och förort till vår huvudstad.

Tack igen Getty och hoppas att du nästa år får sällskap av fler gelikar!

Bak och minnen

Jag har bakat semlor ikväll, eller rättare sagt bullarna till dem.

Där vid ugnen mindes jag en tidig morgon för många år sedan. Jag hade jobbat natt på ett härbärge för bostadslösa. Under vargtimmarna hade jag roat mig med att baka semlor till frukosten. Då en av våra gäster kom för att äta och fick se semlorna började hon gråta. Då jag undrade vad som var fel berättade hon för mig att det var första gången i hennes liv som någon bakat semlor till henne. Hon hade aldrig ätit en hembakad semla förut. Hon berättade vidare att hon aldrig fått några julklappar eller firat sin födelsedag som barn. Det var en händelse som tog tag i mitt hjärta, ett minne som jag burit med mig under åren och som kvällens bak påminde mig om.

Jag minns att jag tänkte på mina små därhemma som sov tryggt i sina sängar. Två små flickor som blev firade med saft och tårta på sängen varje födelsedag, som fått paket i överflöd både då och till jul. Två flickor som ätit många hembakta semlor. Det blev en tankeställare för mig. Det som för mig och mina flickor var och är en självklarhet var för min vän där på härbärget en helt unik och fantastisk händelse.

Kan det vara möjligt?

Jag har startat en blogg! Det känns overkligt och underligt! Kan det vara möjligt? Har burit på tanken ett bra tag, men slagit bort den. Men nu är den ett faktum.

Jag ser livet som en resa, en forskningsexpedition. Resan för oss genom ljus och mörker, en vandring som ibland för oss upp på bergets topp och ibland ner i den djupaste dal. Under resans gång gör vi erfarenheter som förhoppningsvis lär oss en del om oss själva och våra medmänniskor. Här på bloggen vill jag dela med mig av mina reseminnen, reflektera och ställa frågor.

Min resa har varat i 51 år och 9 dagar. De platser jag besökt och de människor jag mött har varit med och format mig till den jag är idag. Min förhoppning är att jag ska kunna tillföra din resa något som blir värt att minnas. Kanske vandrar vi tillsammans ett tag, här på bloggen eller i verkliga livet.

Ja då var det gjort, det första inlägget är skrivet och jag är en erfarenhet rikare.

Go´natt...